I vårt hem har en ny verklighet tagit form, en som jag aldrig kunnat föreställa mig. Beslutet från Tierp kommun att minska antalet förskoleplatser i Karlholmsbruk har satt vår familj, och särskilt min son, i en oväntad och utmanande situation. Plötsligt står vi inför en daglig pendling till en annan ort för att han ska kunna gå i förskolan. Det som tidigare var tänkte att bli en kort och bekymmersfri promenad har blivit en tidskrävande bilresa.
För min son innebär detta att dagarna börjar tidigare och blir längre. De stunder som tidigare skulle kunna ägnas åt lek och vila kommer nu ersättas med bilfärder. Jag fasar över hur det kommer att tära på honom; tröttheten som kommer samlas i hans ögon och det där lilla extra behovet av tröst när dagen är slut. För mig som förälder kommer kommer stressen öka avsevärt, att jonglera jobb och längre hämtningstider, samtidigt som jag bär på en oro över hur detta kommer påverka mitt barn.
Det här är inte bara en logistisk förändring, utan en som berör hela vår familjs välbefinnande. Vi kommer förlora värdefull familjetid, och jag kan inte låta bli att fundera över de långsiktiga effekterna på min sons sociala liv och utveckling. Att han missar att växa upp och lära sig tillsammans med sina kamrater, att han kanske känner sig utanför.
I detta lilla blogginlägg vill jag lyfta vår historia, inte bara som en enskild berättelse, utan som ett exempel på hur politiska beslut kan ha djupgående och personliga effekter på individers liv. Jag hoppas på förändring, på att våra röster hörs och att besluten framöver tar större hänsyn till barnens bästa och familjers vardagsliv.
Lämna ett svar